Jaga vind

Sammanfattning

Välkomna till Öarna, en samling vindpinade klippor långt ute i havet. Eller inte så långt egentligen. Vid Utlanda är sundet mellan Fastlandet och Öarna inte mer än två meter brett. Livet på Öarna är hårt och inget för veklingar. Speciellt inte fastlandingar. Gafflar och elektricitet är nymodigheter som kan undvaras. Frukt äts med fördel konserverad. Traditioner är viktiga. De stenhjärtade flickorna dansar samma danser som förfäderna gjorde, de unga pojkarna övar tåböjsingar inför årets tävling i ross-hoppning , man dricker lingonvisp och krusbärsflurp nere på Carlions och libedissan, Öarnas ledare, klättrar varje vår upp på en bergstopp längs den besvärliga norrsidan trots att det finns en lättframkomlig stig på sydsidan. Och hela tiden vräker regnet ner. Dag ut och dag in. Förutom när solen tittar fram som hastigast mellan molnen, eller när det snöar om vintern. Möt öborna: Jansa med repet, Målaren, Den skeppsbrutne, Enögde Tyril , libedissan Ouna och hennes make Verl, och många fler.   Jaga vind är en historia om livet, om att försöka fånga något som inte finns, om att leta på fel ställen och om att upptäcka vad som verkligen betyder något.  Fast egentligen är det bara en absurd rövarhistoria om ingenting. Denna kortroman eller långnovell ger dig drygt två timmars spännande läsupplevelse.   Min pappa flyttade till Sverige från Finland när han var tjugo år, började köra lastbil, spårvagn och buss, jobbade som lärare, målare och jag vet inte vad. Han blev kvar, i alla fall, gifte sig med en svenska och fick sju barn. Ett av dem var jag (såklart). Trots att jag inte kan finska har jag alltid känt mig mer finsk än svensk. Det där svårmodet, ni vet, som hänger ihop med vedeldad bastu, vintermörker och sättet att uttala ord så att en kärleksförklaring låter som en svordom. Hör själva: ”Minä rakastan sinua”. Visst är det underbart! Mamma växte upp i Göteborg. I Haga. Och Guldheden. Höghus och dass på gården. En pappa som jobbade på Liseberg. Och den underbara dialekten som egentligen är den raka motsatsen till finskans svårmodiga satsmelodi som passar bäst till en mörk tango. Göteborgskan är på något sätt glädjens dialekt. Vem blir inte glad av att höra en göteborgare prata. Jag tänker mig att om finskan är tango så är göteborgskan jitterbugg. Änna. Jag tror att mitt skrivande är en blandning av den där finska tangon och den göteborgska jitterbuggen. Det är i alla fall roligt att tänka sig att det är så.